svinalangorna

Jag tycker det är intressant det som Linnéa och Malin tar upp med att Leena funderar på att flytta hemifrån senare. Det måste vara en härlig nystart för henne, men samtidigt brister hela hennes strävan att förändra föräldrarna och få en välfungerande familj. Med tanke på hennes medlidande som hon har haft sen födseln måste den bli ännu större när hon flyttar hemifrån och inte kan ansvara för något hos familjen. Frågan är om hon då verkligen kommer att få ett stabilt liv och trivsamt liv i början.

/Elis

Jag tycker att den sista delen av boken har varit mycket mer levande än de tidigare delarna. Man kan verkligen leva sig in i Leenas situation och jag känner empati för henne. Precis som Elis skrev så utvecklas hennes tankar, reflektioner och sättet att uttrycka känslor. Det gör att man fångas av boken och vill veta hur det ska sluta.

   ”Det var inte meningen, sa pappa och knäckte mammas revben ett efter ett.”
   Problemen trappas upp och blir värre och värre. Men det kanske bara är en uppfattning eftersom beskrivningen av händelserna utvecklas i takt med att Leena växer. Pappan misshandlar barnen och mamman brutalt. När Leena ifrågasätter varför pappan dricker piskar han henne blodig. Men Leena blir starkare som person och vågar säga ifrån och ifrågasätta saker och ting. Hon börjar krypa ur sitt skal och försöker få utomstående att bli medvetna om hennes situation och hjälpa till. Hon vågar säga att allting inte står rätt till och att de behöver hjälp. Men socialen ignorerar de uppenbara problemen och allt blir bara värre.

   ”Hennes självmordsförsök blev min vardag.”
”Och jag såg hur snaran om halsen på henne drogs åt bit för bit. Jag blev stum och lam men försökte övertyga henne att fortsätta leva. Snälla mamma sa jag, du har ju mig”
   Leena vaknar upp i en ännu värre verklighet. Hennes mammas upprepade själmordsförsök och pappans ständiga drickande tär på henne. Hon försöker att inte vara hemma så ofta, samtidigt som hon oavbrutet oroar sig för sin mamma.
   ”Kroppsdel efter kroppsdel stängdes av. Jag drog mig in mot hörnen igen och under sängen.”

   ”Jag såg mig självensam på teatern. Jag såg mig självensam på simtävlingarna. På skolgården. I klassen. Såg mig själv i rymden.”
Leena känner sig ensam och har ingen vuxen som hon kan vända sig till och lita på. Hennes föräldrar är inte närvarande och hon får klara sig på egen hand.

Jag tycker som de andra att boken sluta bra och att slutet är realistiskt. Även om allt inte löser sig så känns det som om slutet på boken var en början på ett bättre liv för Leena. Hon är snart så stor så att hon kan flytta och själv bestämma över sitt liv. Hon har insett att hon klarar sig själv och att hon inte behöver vara fast i det här levnadssättet för alltid.

/Malin

I den sista delen av boken växer Leena och börjar bli vuxen. Hon känner sig hjälplös och frånvarande. Leena sluter ett osynligt skal kring sig och tynar bort under föräldrarnas ”perioder”. Leenas föräldrar har tagit ifrån henne mycket som hennes barndom. Stora delar av Leenas liv har gått åt av att ta ansvar för andra. 
   Leena inser att hon inte behöver vara kvar där för alltid, att det finns en annan värld. I de sista sidorna av boken berättar Leena för Åse och Riitta att hon ska flytta när hon har fyllt 16. Jag tror att Leena själv inte orkar med detta mer. Leena har ägnat nästan hela sitt liv till att få föräldrarnas uppmärksamhet, utan större framgångar. Jag tror att hon insåg att det bästa hon kunde göra var att ta hand om sig själv och försöka komma bort från denna ”värld”. 
När Leena väl hade bestämt sig för att hon två år senare skulle lämna sina föräldrar tror jag att hon fick ett nytt hopp, ett hopp om en bättre framtid.
   Romanen slutar med detta och som läsare får man själv tänka vidare på vad som kommer att hända med Leena .  Slutet är som både Emma och Elis skrev väldigt realistiskt, jag tycker precis som de att det är bra och gör att romanen känns mer äkta. Det finns dock familjer med alkoholproblem som lyckas ta sig ur det men hos Leenas föräldrar fanns aldrig den riktiga viljan. De var båda så kallade ”periodare” och drack i perioder. Föräldrarna, främst pappan hittade alltid någon ursäkt till att börja igen och mamman följer efter. 
   Jag tycker att romanen är otroligt sorglig, det är sorgligt att många barn tvingas växa upp i en sådan miljö. Susanna Alakoski har skildrat en flickas uppväxt med missbrukande föräldrar och gjort det på ett otroligt bra sätt. Romanen har till största del varit väldigt dyster och mörk men i slutet får jag känslan av att Leena har hittat en lösning och kan börja se ljuset i mörkret på tunneln. Även om Leena har hittat en lösning känner hon sig väldigt olycklig över att föräldrarna inte brydde sig. Jag tror att dock att Leena insåg att hon inte kan göra mer för dem och därför själv kan gå vidare.

/Linnéa

Jag åldrades men det syntes inte i spegeln. Blommor och träd började få olika namn. Människorna olika ansikten och lyckan prislappar. Märkte också att vuxna människor duckade för mina blickar.

Leena börjar bli stor nu, hon har nyss slutat femman och fått förklarat för sig att hennes föräldrar är periodare. Det innebär att ena månaden kan det stå nybakat bröd på bordet och familjen har det bra tillsammans, nästa månad kan barnen gå utan mat i dagar och leva i ren vanvård.

Tiden går i boken, dagar blir veckor och veckor blir månader. Sackarias har slutat prata, Maarku har börjat röka, dricka och hamnat i fel kretsar. Familjen fastnar i ett mönster som de inte kan ta sig ur.

Det kom inga bättre tider. De nyktra perioderna fick suddiga konturer. De onyktra skarpa. Jag förlorade fotfästet mer och mer. Och nu var det dags igen. En period började på sista dagen med rengjorda skåp, fyllda brödkorgar och varm choklad. Den kom som en chock varje gång. Jag hade lärt mig.

Leena försöker hålla sig hemifrån genom att vara hemma hos Åsa, eftersom hon känner att hon inte kan nå sina föräldrar. Hon känner en djup förtvivlan och hon har också skuldkänslor:

Jag ville säga att deras kroppar såg konstiga ut nu, att veckorna bara gick och gick och jag ville berätta hur trött, ledsen och hungrig jag var. Men mamma och pappa hade ansikten på sina ansikten och det gick inte att prata med dem. Jag backade och backade, till slut gick jag genom väggen, upplöstes. Om jag lovade att jag aldrig mer skulle be om något eller klaga?

En dag blir Leena inlagd på sjukhuset för att operera bort blindtarmen. Trots svåra smärtor så är Leena lycklig, eftersom föräldrarna är nyktra.

Livet återgår snart till det vanliga, där Leena återigen kastas mellan hopp och förtvivlan. Dock känns det som om de goda perioderna blir färre och att destruktiviteten ökar. Leenas pappa börjar misshandla Leenas mamma. Leenas mamma försöker ta livet av sig. Leena själv får ta över ansvaret för familjens känslor och bära på deras ångest. Hon går runt och oroar sig jämt, kan inte sova, inte koncentrera sig på något. All tid går åt till att se efter mamman så att hon inte ska begå självmord.

En dag överdoserar Leenas mamma tabletter, Leena ringer då till polisen och ambulansbilen kommer och hämtar henne. I samma veva ramlar Leenas pappa och slår i huvudet, vilket innebär att han också får åka till sjukhuset.

Medan föräldrarna är borta och får vård så kommer Sigrid. Hon sköter om hushållet och ser till att barnen mår bra och får mat i magen. När föräldrarna sedan kommer hem fungerar familjelivet väldigt bra och det blir pannkakor till frukost och nybakt bröd. Senare går livet tillbaka till hur det var innan, Leenas föräldrar orkar inte reda ut sina problem utan tar istället till flaskan.

Boken slutar inte lyckligt, istället slutar den ungefär som den börjar. Men så är ju inte heller livet. Kanske är det just det som gör så att man fångas av boken, att den känns äkta.

Boken serverar inget klyschigt slut, utan man lämnas med frågan; Vad kommer att hända med Leena i framtiden?

Emma NV09B

Den sista tredjedelen av boken är som en pendel, pendlande mellan förbättring och kaos i familjens liv. Drickandet kommer och går mellan nykterhetslöften som förgäves bryts gång på gång. Leena drabbas väldigt hårt av det här även om hon försöker ignorera det:

”Inuti kände jag mig som nyckelpigan jag först hade satt eld på men som jag sedan låtit leva” sa Leena på sidan 194 då problemen var väldigt allvarliga.

Som läsare blir denna del en lång men ändå fängslande väntan på en positiv förändring i familjens liv. Man vill att det ska hända något som medför en bättre tillvaro för alla i familjen. Det händer även ibland.

   En gång till exempel blir Leena sjuk av att ha ätit fikon. Hon får då åka till sjukhuset där hon blir opererad. Det leder till att familjen får en ljusare tillvaro och mammans och pappans uppmärksamhet riktas mot Leena vilket Leena är väldigt förvånad över. För första gången på länge blir Leena äntligen ompyssland av föräldrarna, vilket hon behöver. Efter operationen följde en nykterhetsperiod för mamman och pappan.

”Mamma och pappa höll sig nyktra under tiden mitt operationssår läkte. Tio stygn. Jag fick mycket uppmärksamhet. Jag var överlycklig. Tänk, jag hade lyckats få dem nyktra.”

Olyckligt nog faller alltid föräldrarna tillbaka i drickandet och det som Leena och jag som läsare väntar på varar aldrig för evigt. Jag tycker i alla fall att det var tur att hon inte började göra sig illa med flit bara för att få mer uppmärksamhet.

Pappans våld mot mamman ökar. Han slår henne så hon får stora blåtiror, bulor och en gång knuffar han till och med henne så hårt att det resulterar i att hon bryter ett revben. Ambulansen kommer men utan mammans tillstånd får ambulansmännen inte ta med henne till sjukhuset, även om det brutna revbenet riskerar att punktera en lunga. Man märker genom familjens allt allvarligare problem även brister i det svenska samhället.

   Hemmet är också stökigt och när väl socialen kommer på ett så kallat ”spontant” besök, ignorerar socialen problemen. Även detta tycker jag är ett problem i det svenska samhället. Efter besöket följer ännu en nykterhetsperiod, men som alltid tar föräldrarna till flaskan efter något bråk, gång på gång.

Perioderna som är alkoholfria är dock glada stunder för Leena och alla andra i familjen. De äter frukost tillsammans. Pappan och mamman är på gott humör och det dricker varm choklad och äter mackor framför tv:n. När en hemsamarit kommer till barnen under tiden som mamman frisknar till på sjukhuset i Lund och pappan är på ett förbättringsläger får de nya möbler.

”Fyra dagar senare hade vi nya sängar, kuddar, täcken, madrasser och sängöverkast. Sängöverkast!”

Familjen finner även frid hos en organisation kallad Länkarna. Där fikar de, spelar biljard och pingis. Leena inser att det finns fler barn som har samma problem som hon och hennes syskon. Socialbyrån hjälper även till med täta besök hos familjen för att de ska hålla sig nyktra.

Boken slutar med att Riita, Åse och Leena är i en träkoja i skogen. De smyger dit innan alla har vaknat och har med sig bland annat tårta, cigaretter och O’boy.

Tjejerna sitter runt brasan och pratar innan solen går upp och världen åter vaknar och vardagen med sina problem är tillbaka.

Jag tycker att boken är en otroligt bra skildring av en typisk familj med alkoholproblem. Man sitter fängslad med ögonen på boken. Slutet tycker jag också är bra då det är realistiskt. Om det t.ex. skulle ha varit att familjen plötsligt inte hade några alkoholproblem längre skulle det vara ett oväntat och konstigt slut. Boken knyter närmare till verkligheten och det gillar jag med boken. Man får en inblick i ett barns vardag med föräldrar som är alkoholister.

/Elis

Romanen är intressant och jag tycker att den blir lite som en tankeställare. Att Lena och hennes syskon måste leva i denna olyckliga tillvaro är inte rättvist. Jag tycker att det är lite konstigt att ingen vuxen som exempelvis Åses mamma gör någonting åt detta, hon vet vad som händer bakom grannens väggar. Leena hörde hur hennes pappa misshandlade hennes mamma (som Elis skrev i sin kommentar) ville hon gå hem från Åse vilket Åses mamma förbjöd henne att göra. Detta var tur eftersom det förmodligen hade varit farligt för Leena att gå hem. Är det då inte lite konstigt att Åses mamma inte gör någonting, som att ringa polisen?
   Jag kan inte hålla med Elis och Malin om att språket utvecklas i takt med att Leena växer. Jag tycker att språket har varit ungefär detsamma genom romanen, inga stora förändringar. Leena utvecklas och börjar bli vuxen men detta gör inte att Susanna Alakoski förändrar boken språkmässigt.

 /Linnéa

Även jag måste hålla med om att boken blir bättre och bättre. Fast jag tycker fortfarande (som jag skrev tidigare) att händelserna inte beskrivs på ett fängslande sätt. Jag kan hålla med Linnéa till viss del om att de viktiga händelserna beskrivs på ett detaljerat sätt, men jag tycker fortfarande att vissa delar av boken kunde förbättras och beskrivas på ett mer intressant sätt.  Det blir väldigt trist och tråkigt annars. Jag kan inte försöka leva sig in i situationen på samma sätt som jag har kunnat i andra böcker.
   Jag håller med Elis om att Alakoski har lyckats skildra ett barns utveckling och uppväxt. Man får en uppfattning om hur hon gör framsteg och lär sig. Språket i boken utvecklas i takt med att Leena blir större och problemen blir mer uppenbara.

/Malin

Jag tycker precis som Emma att boken blir bättre för varje sida man läser. Nu har Leena blivit så pass gammal att hon ser alla problemen familjen har. Hon ser alla problem som hon tidigare inte gjorde och detta tror jag delvis beror på att hon har blivit äldre. Leena får inga bekräftelser i hemmet och därför måste hon hela tiden söka bekräftelser på annat håll.  Hon utvecklas och får det visserligen på simningen och i skolan men av de personer som hon mest av allt vill få bekräftelser från kommer inga.
   Precis som Emma tror jag att barnen skulle behöva någon som kan finnas för dem och ”hjälpa dem i livet”. Det finns dock en vuxen som jag får intrycket av att Leena känner en tillit till, Helmi. Leena tycker mycket om henne och det bästa är att hon alltid är nykter och Helmi känner till det mesta om Leena och kan finnas där som ett stöd.  Leena anförtror sig inte till Helmi om hur besviken hon blir när föräldrarna inte finns där men tror jag hon vet att Helmi finns där när Leena behöver henne.
   Leena är mogen men kanske inte så ansvarsfull som man först fick intrycket av. Leena och Rita städar på restaurangen som Elis beskrev men hon och Rita valde att anordna en ”liten fest”.  Detta fick inga roliga konsekvenser och Leena fick panik och kände sig hjälplös då hon insåg sitt misstag.  Jag tycker att det här visar på att Leena inte är så mogen som hon alltid tvingas vara.
   Jag tycker tillskillnad från Malin att de viktiga händelserna beskrivs detaljerat och noggrant. Vissa händelser tar dock mer plats än andra. Leenas resa till Kanarieöarna är en av händelserna som inte beskrevs detaljerat och detta tror jag beror på att den inte var viktig för handlingen. När Leena går på kalas till en rik klasskompis får man en otroligt detaljerade beskrivningar eftersom detta har en betydelse för handlingen. Leena upptäcker hur det är att vara avundsjuk och längtar precis som Elis sa bort från sin dystra tillvaro.    

/ Linnéa

Jag tycker som Emma att man får en mycket bättre insikt och överblick över både familjen och deras problem ju längre in i boken man kommer. Språket utvecklas och med detta märker man även att Leena växer och får ett annat perspektiv på tillvaron.

Nu får man veta att pappan slår mamman och barnen. Leena tar en skyddande ställning i denna konflikt som Emma nämnde. Det märks särskilt på sidorna 129-130 då hon vill springa hem från Åse när hon hör att pappan slår mamman;

”Mamma skrek till. Det kom flera dunsande ljud på följd. Jag fick kramp i magen och började gråta. Jag reste mig upp för att springa hem.

-       Vänta Leena!

-       Han kanske slår ihjäl henne om jag inte går mellan.” 

Detta är inget ovanligt fenomen i missbrukande familjer. Det är vanligt att barn med föräldrar som missbrukar tar ansvar i väldig tidig ålder för att lösa problemen. Barn och vuxna får ombytta roller, då barnen tar ansvar istället för det vuxna. Att problemen ska lösa sig blir även en strävan för Leena. Hemma hos Leena är det stökigt och ekonomin är dålig.

   Det är troligtvis därför Leena börjar städa i en restaurang där Ritas mamma Helmi jobbar som Malin även pratade om. Mycket för att hjälpa familjen. De ekonomiska problemen mildras då hon tjänar pengar på arbetet. Hon har också en vilja att få det rent och tycker det är roligt att städa. Det beror nog mycket i att Leena har det väldigt stökigt hemma.

I den här delen av boken börjar Leena jämföra med andra barn och deras familjer. Hon märker då chockat att många barn har det mycket bättre än hon. Att det inte är bråk och fulla människor i alla kvarter. Hon får en ny inblick i hur andra familjer har det och ser då det dåliga med hennes egen familj. Denna jämförelse börjar huvudsakligen från och med att hon var på ett kalas hos en rik klasskompis. 

”Jag såg mig omkring, jag kunde nästan inte sluta titta. Det gjorde nästan ont i ögonen. De hade så fina tavlor. Möbler. Mattor. Så många rum. Så vackra dörrar. Så vackra fönster. Så snygga väggar.”

Med denna jämförelse börjar hon längta till att flytta hemifrån, till ett bättre liv och får på så sätt ett mål i hennes annars dystra tillvaro. 

Alla dessa problem gör Leena inåtbunden och tyst, som Emma sa och hur hon står ut är en gåta för mig. Det är tur att hon har skolan och simningen som stöttar henne då föräldrarna inte gör det. Även Leenas kompisar blir en trygghetsfaktor då hon sover över hos dem och får äta mat hos dem.

Jag tycker att boken blir mer och mer intressant och blir djupt imponerad av Susanna då hon skildrar ett barns utveckling och uppväxt så bra. Som svar till Emmas fråga är jag ganska säker på att boken är verklighetsförankrad och att den skildrar Susannas uppväxt. Susanna bodde i Ystad som Leena också gör i boken.

/Elis

Ju längre in i boken man kommer desto bättre blir den. När Leenas blir äldre så tar hon in mer av omvärlden och ser mer av föräldrarnas beteende. Man får ta del av hennes tankar och det skapar en struktur, som gör att man fängslas av boken.

I början av boken så känns handlingen rörig, språket är platt och de korta sekvenserna som beskrivs utifrån ett litet barns perspektiv gör att det blir svårt att få ett sammanhang.

I början av boken känns det som att det finns hopp för Leenas familj, men de vuxna blir alltmer destruktiva och barnen lider mer än någonsin när de nu börjar förstå vad som händer under ytan. Kanske är det inte själva drickandet i sig som är det värsta för barnen. Jag får känslan av att det de skulle behöva, är någon som bara finns där för dem och kan hjälpa dem i livet.

Familjen åker en sommar på en resa till Finland för att hälsa på mormor och farmor. Leenas mamma kommer ifrån en familj som har ekonomiska svårigheter. Pappan däremot kommer från en familj som har det lite bättre ekonomiskt. Oavsett bakgrund så har de båda fastnat i alkoholen. Detta pekar på precis som jag skrev ovan, att det ett barn behöver mest är någon som älskar dem och alltid finns där för dem.

Leena gör sig, till skillnad från de andra barnen så tyst och liten som möjligt. Hon får hela tiden höra hur duktig hon är i skolan och på simning och eftersom hon inte får så mycket kärlek utav sina föräldrar försöker hon att finna bekräftelse genom detta. Leena är den ordningsamma, den duktiga som ska hålla koll på allt och alla.

De vuxna har ursäkter till att de dricker. De som ändå inte kommer att bli något måste dricka för att orka leva med sina krossade drömmar och känslan av misslyckande:

Pappa hade kunnat bli ett fotbollsproffs, men tyvärr.

Han hade ett riktigt läshuvud, men tyvärr.

Han kunde blivit tekniklärare, men tyvärr.

Det var så mycket som verkade vara så tyvärr.

Susanna, som har skrivit boken fångar verkligen känslan av ensamhet och hjälplöshet. För varje sida jag läser i boken undrar jag om hon levt ett liknande liv.  

/Emma

Nu har vi läst ännu en tredjedel av boken. Leena har vuxit och blivit större. Hon har fått sitt första jobb, hälsat på i Finland och börjat träna simning på elitnivå. Samtidigt tampas hon med problemen i familjen och försöker dölja deras svårigheter från omvärlden.
   Leena blir väldigt besviken när hennes föräldrar inte dyker upp på avslutningen i kyrkan. Hon hade sett fram emot detta och var väldigt stolt över sina prestationer. Det var en väldigt stor och viktig sak för Leena som hon ville dela med dem. Hon blir ledsen och sårad men visar det inte.  Hon ville att hennes föräldrar skulle se henne och vara stola över henne. Hon märker mer och mer att hennes föräldrar inte är närvarande. Hennes familj är inte som de andra barnens.
   De ekonomiska problemen är fortfarande stora. Leena börjar jobba extra på restaurangen där Helmi (som är Ritas mamma) jobbar på. De har inte råd till en riktig baddräkt till Leena så hon får simma i en begagnad gymnastikdräkt som är tung och otymplig. Men hon lyckas ändå bli så pass bra att hon får träna med ”elitisarna”, som hon kallar dem. Jag tror att Leena ständigt känner att hon måste visa att hon är stor, duktig och kan mycket. Hon glömmer bort att hon är ett barn och växer upp fort. Hon tar mer ansvar än vad ett barn ska behöva göra.
   Hon inser att hennes föräldrar dricker alldeles för mycket. Alkoholen leder till bråk och ibland till misshandel. Leena ser det som sitt jobb och sin skyldighet att gå emellan och rädda sin mamma. Även barnen blir slagna.
   Jag tycker att bokens handling är hemsk och författaren beskriver inte händelserna på ett bra sätt. Allt beskrivs ganska platt och livlöst. Det skulle vara lättare att leva sig in i situationen om hon beskrev mer detaljerat. Det känns som händelserna bara rabblas upp och inte beskrivs.

/Malin

Svar till Elis inlägg angående "detaljerade personbeskrivningar"

Jag förstår vad du menar och att det är bra att ”inga speciella typer av personer i samhället döms till att vara missbrukare”. Jag tycker dock att det är viktigt med detaljerade personbeskrivningar utseendemässigt eftersom jag då tycker det är lättare att ”leva mig in i romanen”. 
   Att det skulle vara en speciell typ av person som döms till att vara missbrukare håller jag inte med om eftersom ett alkohol problem är relativt lätt att dölja.  Vem som helst skulle kunna missbruka alkohol, det är ett relativt vanligt problem och därför tror jag inte att någon speciell typ av person skulle dömas om författaren hade skrivit mer ingående personbeskrivningar utseendemässigt.
   Leenas familj kommer som invandrare från Finland och har det ekonomiskt svårt precis som Riittas familj, föräldrarna tar lätt till alkohol när livet känns jobbigt.  Detta gör inte att man drar en kam över alla människor som har rötter i Finland eller ekonomiskt svårt och tror att de missbrukar alkohol. Jag därför inte heller att detaljerade personbeskrivningar skulle påverka detta.

/ Linnéa

Svinalängorna

Jag håller inte riktigt med om att Svinalängorna skildrar hur det är att växa upp som barn med en förälder som missbrukare då jag tycker att båda föräldrarna är missbrukare. Förutom faderns svåra alkoholproblem kommer det även fram i texten att även modern är svag för alkohol och röker. Mamman röker även inomhus som i sin tur skadar barnens hälsa.

Att pappan har störst alkoholproblem av föräldrarna är dock inte svårt att ta miste om i texten. Han är ofta berusad och som Linnéa nämnde tar Leena det som helt naturligt. Det barn ser tror barn är vanligt och eftersom Leenas familj umgås med andra familjer med missbrukarproblem tycker Leena att det är naturligt.

När de ska dränka katterna är det alltid pappan som tycker synd om katterna som Linnéa sa. Detta visar att pappan har starka känslor och det kan vara anledningen till att just han av mamman och pappan dricker mest. Känsliga personer har ofta lättare att ta till flaskan. Ett annat exempel på att hans drickande styrs av hans humör är när han efter jobbet inte fick så mycket lön för mödan som han hoppades på. Då går han istället ner till systembolaget för att dränka sina sorger.

Jag håller med om att pappan samtidigt värnar om familjen mycket. Det kan bero mycket på hans skuldkänslor han får efter att han har druckit. Då vill han gottgöra hans drickande med goda gärningar. Det är även pappan som är drömmaren av föräldrarna. Han skulle t.ex. starta en tomatodling på balkongen. Mamman är mer realistisk och försöker mer rädda vardagen. Jag tror att hon är en viktig trygghetsfaktor för barnen då hon har mer fötterna på jorden.

Jag tycker det är bra att man inte får detaljerade personbeskrivningar utseendemässigt. Man kan då lättare relatera till andra personer man känner som har ett missbrukarproblem samtidigt som inga speciella typer av personer i samhället döms till att vara missbrukare. Ungdomar som har föräldrar som är missbrukare kan också finna tröst i boken och känna igen sig. Det är då lättare för dem att känna igen sig om det inte är ingående personbeskrivningar utseendemässigt.

Jag vill också nämna den tragiska humorn som gör att boken inte blir allt för sorgsen att läsa. Ett exempel är när pappan säger: ”Ja ja, krattar päst som krattar sist” när Leena rättar hans svenska. De små fridfulla stunderna i deras vardag visar också en strävan efter ett lugnt liv som föräldrarna ändå verkar vilja ha.

Jag håller med Linnéa att det är intressant att boken utgår från ”ett barns perspektiv”. Man får då en inblick i barnets tänkande. Ändå måste den här tiden i livet ha varit jobbig då hon kommer mycket från barndomen. Svinalängorna är nämligen värklighetsbaserade om jag inte misstar mig. Samtidigt blir boken mer lättläst känslomässigt då problemen inte blir lika starkt framförda.

/Elis