svinalangorna

Den sista tredjedelen av boken är som en pendel, pendlande mellan förbättring och kaos i familjens liv. Drickandet kommer och går mellan nykterhetslöften som förgäves bryts gång på gång. Leena drabbas väldigt hårt av det här även om hon försöker ignorera det:

”Inuti kände jag mig som nyckelpigan jag först hade satt eld på men som jag sedan låtit leva” sa Leena på sidan 194 då problemen var väldigt allvarliga.

Som läsare blir denna del en lång men ändå fängslande väntan på en positiv förändring i familjens liv. Man vill att det ska hända något som medför en bättre tillvaro för alla i familjen. Det händer även ibland.

   En gång till exempel blir Leena sjuk av att ha ätit fikon. Hon får då åka till sjukhuset där hon blir opererad. Det leder till att familjen får en ljusare tillvaro och mammans och pappans uppmärksamhet riktas mot Leena vilket Leena är väldigt förvånad över. För första gången på länge blir Leena äntligen ompyssland av föräldrarna, vilket hon behöver. Efter operationen följde en nykterhetsperiod för mamman och pappan.

”Mamma och pappa höll sig nyktra under tiden mitt operationssår läkte. Tio stygn. Jag fick mycket uppmärksamhet. Jag var överlycklig. Tänk, jag hade lyckats få dem nyktra.”

Olyckligt nog faller alltid föräldrarna tillbaka i drickandet och det som Leena och jag som läsare väntar på varar aldrig för evigt. Jag tycker i alla fall att det var tur att hon inte började göra sig illa med flit bara för att få mer uppmärksamhet.

Pappans våld mot mamman ökar. Han slår henne så hon får stora blåtiror, bulor och en gång knuffar han till och med henne så hårt att det resulterar i att hon bryter ett revben. Ambulansen kommer men utan mammans tillstånd får ambulansmännen inte ta med henne till sjukhuset, även om det brutna revbenet riskerar att punktera en lunga. Man märker genom familjens allt allvarligare problem även brister i det svenska samhället.

   Hemmet är också stökigt och när väl socialen kommer på ett så kallat ”spontant” besök, ignorerar socialen problemen. Även detta tycker jag är ett problem i det svenska samhället. Efter besöket följer ännu en nykterhetsperiod, men som alltid tar föräldrarna till flaskan efter något bråk, gång på gång.

Perioderna som är alkoholfria är dock glada stunder för Leena och alla andra i familjen. De äter frukost tillsammans. Pappan och mamman är på gott humör och det dricker varm choklad och äter mackor framför tv:n. När en hemsamarit kommer till barnen under tiden som mamman frisknar till på sjukhuset i Lund och pappan är på ett förbättringsläger får de nya möbler.

”Fyra dagar senare hade vi nya sängar, kuddar, täcken, madrasser och sängöverkast. Sängöverkast!”

Familjen finner även frid hos en organisation kallad Länkarna. Där fikar de, spelar biljard och pingis. Leena inser att det finns fler barn som har samma problem som hon och hennes syskon. Socialbyrån hjälper även till med täta besök hos familjen för att de ska hålla sig nyktra.

Boken slutar med att Riita, Åse och Leena är i en träkoja i skogen. De smyger dit innan alla har vaknat och har med sig bland annat tårta, cigaretter och O’boy.

Tjejerna sitter runt brasan och pratar innan solen går upp och världen åter vaknar och vardagen med sina problem är tillbaka.

Jag tycker att boken är en otroligt bra skildring av en typisk familj med alkoholproblem. Man sitter fängslad med ögonen på boken. Slutet tycker jag också är bra då det är realistiskt. Om det t.ex. skulle ha varit att familjen plötsligt inte hade några alkoholproblem längre skulle det vara ett oväntat och konstigt slut. Boken knyter närmare till verkligheten och det gillar jag med boken. Man får en inblick i ett barns vardag med föräldrar som är alkoholister.

/Elis