Svinalängorna 3/3
Jag tycker att den sista delen av boken har varit mycket mer levande än de tidigare delarna. Man kan verkligen leva sig in i Leenas situation och jag känner empati för henne. Precis som Elis skrev så utvecklas hennes tankar, reflektioner och sättet att uttrycka känslor. Det gör att man fångas av boken och vill veta hur det ska sluta.
”Det var inte meningen, sa pappa och knäckte mammas revben ett efter ett.”
Problemen trappas upp och blir värre och värre. Men det kanske bara är en uppfattning eftersom beskrivningen av händelserna utvecklas i takt med att Leena växer. Pappan misshandlar barnen och mamman brutalt. När Leena ifrågasätter varför pappan dricker piskar han henne blodig. Men Leena blir starkare som person och vågar säga ifrån och ifrågasätta saker och ting. Hon börjar krypa ur sitt skal och försöker få utomstående att bli medvetna om hennes situation och hjälpa till. Hon vågar säga att allting inte står rätt till och att de behöver hjälp. Men socialen ignorerar de uppenbara problemen och allt blir bara värre.
”Hennes självmordsförsök blev min vardag.”
”Och jag såg hur snaran om halsen på henne drogs åt bit för bit. Jag blev stum och lam men försökte övertyga henne att fortsätta leva. Snälla mamma sa jag, du har ju mig”
Leena vaknar upp i en ännu värre verklighet. Hennes mammas upprepade själmordsförsök och pappans ständiga drickande tär på henne. Hon försöker att inte vara hemma så ofta, samtidigt som hon oavbrutet oroar sig för sin mamma.
”Kroppsdel efter kroppsdel stängdes av. Jag drog mig in mot hörnen igen och under sängen.”
”Jag såg mig självensam på teatern. Jag såg mig självensam på simtävlingarna. På skolgården. I klassen. Såg mig själv i rymden.”
Leena känner sig ensam och har ingen vuxen som hon kan vända sig till och lita på. Hennes föräldrar är inte närvarande och hon får klara sig på egen hand.
Jag tycker som de andra att boken sluta bra och att slutet är realistiskt. Även om allt inte löser sig så känns det som om slutet på boken var en början på ett bättre liv för Leena. Hon är snart så stor så att hon kan flytta och själv bestämma över sitt liv. Hon har insett att hon klarar sig själv och att hon inte behöver vara fast i det här levnadssättet för alltid.
/Malin
