Svinalängorna 2/3

Ju längre in i boken man kommer desto bättre blir den. När Leenas blir äldre så tar hon in mer av omvärlden och ser mer av föräldrarnas beteende. Man får ta del av hennes tankar och det skapar en struktur, som gör att man fängslas av boken.

I början av boken så känns handlingen rörig, språket är platt och de korta sekvenserna som beskrivs utifrån ett litet barns perspektiv gör att det blir svårt att få ett sammanhang.

 

I början av boken känns det som att det finns hopp för Leenas familj, men de vuxna blir alltmer destruktiva och barnen lider mer än någonsin när de nu börjar förstå vad som händer under ytan. Kanske är det inte själva drickandet i sig som är det värsta för barnen. Jag får känslan av att det de skulle behöva, är någon som bara finns där för dem och kan hjälpa dem i livet.

 

Familjen åker en sommar på en resa till Finland för att hälsa på mormor och farmor. Leenas mamma kommer ifrån en familj som har ekonomiska svårigheter. Pappan däremot kommer från en familj som har det lite bättre ekonomiskt. Oavsett bakgrund så har de båda fastnat i alkoholen. Detta pekar på precis som jag skrev ovan, att det ett barn behöver mest är någon som älskar dem och alltid finns där för dem.

 

Leena gör sig, till skillnad från de andra barnen så tyst och liten som möjligt. Hon får hela tiden höra hur duktig hon är i skolan och på simning och eftersom hon inte får så mycket kärlek utav sina föräldrar försöker hon att finna bekräftelse genom detta. Leena är den ordningsamma, den duktiga som ska hålla koll på allt och alla.

De vuxna har ursäkter till att de dricker. De som ändå inte kommer att bli något måste dricka för att orka leva med sina krossade drömmar och känslan av misslyckande:

 

Pappa hade kunnat bli ett fotbollsproffs, men tyvärr.

Han hade ett riktigt läshuvud, men tyvärr.

Han kunde blivit tekniklärare, men tyvärr.

Det var så mycket som verkade vara så tyvärr.

 

Susanna, som har skrivit boken fångar verkligen känslan av ensamhet och hjälplöshet. För varje sida jag läser i boken undrar jag om hon levt ett liknande liv.  

 

 

 

/Emma

 

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0