svinalangorna

Jag åldrades men det syntes inte i spegeln. Blommor och träd började få olika namn. Människorna olika ansikten och lyckan prislappar. Märkte också att vuxna människor duckade för mina blickar.

Leena börjar bli stor nu, hon har nyss slutat femman och fått förklarat för sig att hennes föräldrar är periodare. Det innebär att ena månaden kan det stå nybakat bröd på bordet och familjen har det bra tillsammans, nästa månad kan barnen gå utan mat i dagar och leva i ren vanvård.

Tiden går i boken, dagar blir veckor och veckor blir månader. Sackarias har slutat prata, Maarku har börjat röka, dricka och hamnat i fel kretsar. Familjen fastnar i ett mönster som de inte kan ta sig ur.

Det kom inga bättre tider. De nyktra perioderna fick suddiga konturer. De onyktra skarpa. Jag förlorade fotfästet mer och mer. Och nu var det dags igen. En period började på sista dagen med rengjorda skåp, fyllda brödkorgar och varm choklad. Den kom som en chock varje gång. Jag hade lärt mig.

Leena försöker hålla sig hemifrån genom att vara hemma hos Åsa, eftersom hon känner att hon inte kan nå sina föräldrar. Hon känner en djup förtvivlan och hon har också skuldkänslor:

Jag ville säga att deras kroppar såg konstiga ut nu, att veckorna bara gick och gick och jag ville berätta hur trött, ledsen och hungrig jag var. Men mamma och pappa hade ansikten på sina ansikten och det gick inte att prata med dem. Jag backade och backade, till slut gick jag genom väggen, upplöstes. Om jag lovade att jag aldrig mer skulle be om något eller klaga?

En dag blir Leena inlagd på sjukhuset för att operera bort blindtarmen. Trots svåra smärtor så är Leena lycklig, eftersom föräldrarna är nyktra.

Livet återgår snart till det vanliga, där Leena återigen kastas mellan hopp och förtvivlan. Dock känns det som om de goda perioderna blir färre och att destruktiviteten ökar. Leenas pappa börjar misshandla Leenas mamma. Leenas mamma försöker ta livet av sig. Leena själv får ta över ansvaret för familjens känslor och bära på deras ångest. Hon går runt och oroar sig jämt, kan inte sova, inte koncentrera sig på något. All tid går åt till att se efter mamman så att hon inte ska begå självmord.

En dag överdoserar Leenas mamma tabletter, Leena ringer då till polisen och ambulansbilen kommer och hämtar henne. I samma veva ramlar Leenas pappa och slår i huvudet, vilket innebär att han också får åka till sjukhuset.

Medan föräldrarna är borta och får vård så kommer Sigrid. Hon sköter om hushållet och ser till att barnen mår bra och får mat i magen. När föräldrarna sedan kommer hem fungerar familjelivet väldigt bra och det blir pannkakor till frukost och nybakt bröd. Senare går livet tillbaka till hur det var innan, Leenas föräldrar orkar inte reda ut sina problem utan tar istället till flaskan.

Boken slutar inte lyckligt, istället slutar den ungefär som den börjar. Men så är ju inte heller livet. Kanske är det just det som gör så att man fångas av boken, att den känns äkta.

Boken serverar inget klyschigt slut, utan man lämnas med frågan; Vad kommer att hända med Leena i framtiden?

Emma NV09B